Min blogg

Det är kanske lite vår på gång även här uppe. Även om snön ligger kvar visar min termometer på +3.

Visserligen tyckte jag bra om min gamla bovärd, och det är tråkigt att han har gått i pension. Han var en charmig karaktäristisk man som verkligen fanns här när man behövde honom. Han fixade stort som smått.

Förutom när det gäller att måla om i mitt kök. Redan när jag flyttade in i höstas lovade han att jag skulle få det ommålat. Trots påminnelser och erbjudanden om att jag själv kunde måla, har ingenting hänt.

Så i morse ringde jag den nya bovärden för att se hur det står till med planerna. Blev lättad när denna lapp låg på köksbordet när jag kom hem:

Just nu sitter jag mest och längtar hem. Det var så himla skönt med en vecka där jag bara kunde ta det lugnt. Det var så skönt att inte ha några krav, några måsten. Några deadlines.

Det bästa var när jag strosade runt med min kamera och tog bilder, på Rambo, på pappa och Kalle när de jobbade, på Emelie när hon hälsade på kycklingarna. Eller när jag såg en kyckling kläckas, när jag gallopperade, när mormor berättar om sina pinsamheter, när vi spelade spel, när jag lagade finmiddagar, när vi var på restarang och åt, när vi åt tacos, när vi badade med bara levande ljus som belysning, när min vasaloppet-app sa att Kajza hade gått i mål, när jag fick mig ett nytt sommarjobb, när jag köpte mig min kamera...

Det var en helt underbar vecka!

Jag längtar tillbaks hem!

Idag är jag mäkta stolt över min lilla syster som har tagit sig igenom hela Tjejvasan på tre mil. Starkt jobbat!

Idag har jag ridit Emelies fina häst Valle. Det var jätteroligt! Jag har inte suttit på en häst på fem år, kanske mer. Så jag kommer säkert att ha träningsvärk i morgon. Men det är det värt! Det var helt underbart! Jag måste ha glömt bort hur kul det är att rida.

Idag är det fettisdagen. Och så klart ska man äta semlor. Just nu håller jag på att göra LCHF-semlor. De blir lite platta, men de brukar vara goda ändå. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt!

Nu har man gått och blivit med systemkamera!

Lite av ett impulsköp, men jag tror att det är ett mycket bra köp. De sålde den för halva priset eftersom det är ett gammalt visningsexemplar. Inte mig emot. Det är ändå billigare än vad en begagnad hade varit. Så nu ska här fotas!

Jag tror dessutom att den är riktigt bra. Jag förstår ingenting, så antagligen är den här ännu bättre än de vi får låna på skolan.

Jag verkar ha gjort mig ett riktigt fynd!

Nu har mamma och pappa satt igång sin kycklinguppfödning igen. I år förväntas de få 300 kycklingar. I går kom den första kullen, där 32 stycken redan har kommit. Nästa omgång kommer på fredag.

Det är riktigt spännande att se. Det är häftigt att följa dem. Från att ha varit äggula och äggvita går det 21 dagar tills de är färdiga kycklingar.

Just nu sitter jag på tåget. Jag skulle varit nästan hemma nu. Men vi är knappt i Uppsala. Vilket betyder att vi är över tre timmar försenade. Yes! Pengarna tillbaka! Det är lite vad jag hoppats på. En gratis resa och lite längre sovmorgon är ju inte helt fel.

Jag har det ganska mysigt. Jag sitter och ser på Two and a half men och ser på soluppgången. Skulle eventuellt kunna gnälla på att det är lite ont om snö. Men att snart få vara hemma är verkligen värt det!

Idag ska det bli en dag full med mys!

Nu har jag, och mina fina klasskamrater, lyckats överleva ännu en helvetestisdag. De är otroligt intressanta och lärorika. Men ack så långa! Idag har vi varit i skolan från 9.00  till 22.20. Lite länge för att orka hålla energin och kreativiteten uppe.

Nu ska det sista packas och fixas. I morgon kommer tåget att ta mig hem. Eller nja, i morgon lär jag komma till Långsele. Det är inte förrän i övermorgon som jag kommer att vara hemma!

Jag längtar något så in i norden!

Nu är jag nästan packad. Det är bara lite till som ska i. Men det här får räcka så länge. Blir det för mycket på en gång är risken stor att det kommer upp igen. Och det är bara jobbigt. För likt förbannat ska det fyllas på igen. Jag vill ju inte glömma något, liksom.

Det där med att bli packad är en konst. Vissa fyller på med alldeles för mycket. Så att det rinner över kanten. Andra har i alldeles för lite. De känner att det inte är tillräckligt. De får en längtan efter mer.

Jag själv, måste jag säga, kan det där med att bli lagom packad.

Idag har vi haft skriv-workshop med Marie Kronmarker. Hon jobbar på FOJO i Kalmar (Institutet för fortbildning för journalister) Vi har tidigare läst hennes bok, men vad mycket mer det ger när personen faktiskt är här och pratar. Boken var bra den med, och den gav mig en massa idéer och tips. Men jag glömmer det ganska snabbt. Nu kommer jag (hoppas jag) att komma ihåg det hon säger. Det brukar i alla fall vara så.

Den absolut bästa lärdommen jag har från idag är att vi fick lära oss att objektivitet inte alltid behöver vara så hård. Helt objektiv går som bekant inte att vara. Men vi som skribenter kan visst få synas i våra texter. Vi kan skriva i jag-form till exempel. "När jag klev in genom den första dörren på Coop möttes jag av en kraftfull lukt av avslagen öl..." Detta gör texterna både roligare att läsa och att skriva.

I morgon är det workshop igen! Ska bli spännande!

Idag har vi redigerat tv-inslag hela dagen. Det är faktiskt riktigt roligt att redigera tv. Klippet kan ni få se i morgon. Nu har jag sovit i två timmar, så nu är jag redo för kvällens jobb. Baren i kåren väntar. Temat är alla-hjärtans-dag och det är lipstick-friday. Så vad passar inte bättre än en himla massa läppstift?

... är jag hemma. Förhoppningsvis. Om inte SJ är försenat.

Jag har jättemycket hemlängtan just nu! Det ska bli riktigt skönt att komma hem och få träffa alla där hemma igen. Jag tror att jag behöver det nu. Mer än vad jag gjort tidigare.

Så nu börjar nerräkningen! En vecka är inte alls lång tid. Och det är redan bara sex dagar kvar tills jag åker.

Den här dagen har bestått av ett antal olika utmaningar. Varenda en av dessa utmaningar har varit något som jag gått och ängslats över. Vissa har tagit mer energi och tankekraft. Andra mindre. Men inget av det jag har gjort idag har varit som en "vanlig enkel grej".

Men jag har tagit mig igenom dagens hinder. Jag har klarat varenda utmaning och står nu här, på andra sidan. Vad är resultatet?

Jo, lyckat förstås! Vartenda litet orosmoln kan nu lägga sig och lämna plats åt inget annat än solsken.

Jag är helt slut i huvudet. Kom hem från filmningen för kanske en halvtimme sedan. Jag och Sofia har filmat hela dagen. Till en början gick det riktigt bra. Vi var duktiga och tänkte på allt. Sedan började vi nog bli trötta och hungriga. Men det struntade vi i! Vi körde på ändå!

Så utan paus för varken mat eller kiss, körde vi gärnet! Vi var så inne i det vi gjorde att ingen av oss riktigt kände efter. När klockan var halv tre och vi var klara, började vi inse att vårt drag kanske inte var det bästa. Nu är vi båda helt förstörda. En paus hade inte varit fel.

Men men, det får det vara värt! Vi har knappt kollat igenom det heller och den sista biten körde vi utan omtagning. Men naturbegåvningar som vi är så ska det nog gå vägen... Eller?

Det återstår att se!

Idag är det dags att filma igen. Jag och Sofia ska göra en film till litteraturseminariet om två veckor. Eftersom jag kommer att vara hemma då, så kommer jag inte att kunna vara där. Logiskt! Men se så smidigt vi löste det! Nu slipper Sofia stå själv framför klassen och redovisa!

Jag älskar att ha framförhållning! Att slippa stressa i sista sekund är bland det bästa jag vet!

Det är sällan man lägger märke till hur fina småsakerna i ens vardag kan se ut. Som när man lagar mat till exempel.

Under veckan som kommer har vi som uppgift i skolan att twittra. Jag är inte jätteförtjust i twitter, men det kanske kommer. Det är tydligen en typisk journalist-grej. Så jag antar att jag bara får gilla läget.

Vad ska det då vara för speciellt med mitt twittrande? Vad ska jag twittra om?

Jo, jag tänkte att jag enbart ska twittra om citat som jag hör i min vardag. För att göra en fluga på smällen, så kan jag kombinera den här skoluppgiften, men att lära mig att höra de perfekta sägen (citaten).

Min kära syster har stått för det allra första citatet:

En hel del bra bilder fick jag till, trots kylan. Som tur är fanns det bra motiv nära till hands. Så jag behövde inte gå mer än max 200 meter. En lagom lång promenad, en dag som denna.

Nu ska jag strax iväg till Rebecka för lite lördagsmys. Vi ska äta tacos och se på Melodifestivalen. Det kommer att bli en toppenbra lördagkväll!

Sedan jag kom upp hit igen efter jullovet har det totalt varit sol under tre dagar. Idag, igår och en gång i förra veckan. Solen innebär också ett optimalt fotoväder.

Jag hade redan tidigare bestämt mig för att göra alla fotouppgifter idag. Den övning som vi har till nästa lektion handlar om ljus. Och solen är därför ganska bra att ha. Det blir bäst bilder då. En lampa är inte alls lika bra.

Men, så steg jag upp och kollade på termometern. Vill helst stanna inne idag.

Det är ibland lätt att man tar sina vänner för givet. Men när man faktiskt har det jobbigt och då får stöd från dem, inser man hur mycket de verkligen betyder för en.

Jag är så otroligt glad för alla de vänner jag har och jag vet att jag alldeles för sällan visar min uppskattning. Det ska jag se till att ändra på! Betydelsen av en fin vän är ovärderligt!

Ikväll vill jag rikta ett särskilt tack till min underbara vän Rebecka!

Den första månaden på det nya året har redan gått. Och vad fort det har gått!

Februari anses i allmänhet som den kallaste månaden på året. Och på något sätt verkar det som att vädret kände på sig att nu är det dags. "Nu är det den första februari, nu kör vi på med kyla". Och så gjorde vädret det.

Igår letade sig temperaturen ner till -18. Just nu står den på -25. Det är inte skönt. Den tiominuters promenad som är till skolan, känns nu som en evighet. Det är en plåga.

Jag är rädd för att jag nu kommer att stänga in mig i min lägenhet. Jag kommer inte att gå ut igen förrän det är varmt. Och om vädret kommer att köra på den här februari-är-årets-kallaste-månad är det nu 27 dagar kvar tills det blir varmt. Eller varmare.

Välkommen till Norrland Karolina! Vad hade du väntat dig?

Den här dagen  har (nästan) enbart bestått av filmande. Trots att det har tagit hela dagen, har vi inte alls mycket material. Kanske 15-20 minuter. Den största delen av tiden har gått åt till planering, ljusinställningar, funderingar kring bakgrunder och basketspelning.

Mycket tid har också gått åt till att bära runt på alla grejer. Det kanske inte låter som så mycket. Men en kamera, ett stativ och ett ljuskit väger en hel del. Det blir särskilt jobbigt om det är svinkalt ute och platsen vi ska filma på ligger långt bort. Ett särskilt tack vill jag rikta till pulkan Thomas, som hjälpte oss med att bära (inte utan gnäll, ska påpekas) väskan med ljuskittet.

Jag är tveksam på om tv verkligen är något medium för mig. Efter idag känns det dels för tugnt, men också för krångligt. Det är skillnad för en skrivande journalist som egentligen enbart behöver en penna och ett block. Kanske en kamera. Som tv-reporter behöver du ha koll på all teknik, se till att luset är bra, att ljudet inte låter konstigt, att bakgrunden fungerar, att vitbalansen är inställd, att fokus ligger rätt... Och så vidare!

Som sagt, det har varit en väldigt lång dag. Även om det har varit roligt. Värre är att mikrofonen på kameran inte har fungerat, så vi har inget bakgrundsljud alls! Känns sådär. Risken är stor att vi behöver göra om alla klippbilder. Chansen är stor att vi struntar i det.