Min blogg

 Daniel och några av hans kompisar satt och tittade på gamla festkort i gårkväll. Då upptäcker att jag är med på ett och sedan visar det sig vara flera. Det är från Saras 18årsdag när vi var på Cromwell, så sitter jag, Sara, Kalle och Jaana med Daniel och hans kompisar. Häftigt! Jag och Daniel träffades för första gången ett helt år innan vi blev ihop. Förut trodde vi att vi träffades första gången på studenten, men så var det inte.
 Fast vi kan ha träffats redan tidigare än det också, för det är endel fester i Sörping som vi vet att båda var på samtidigt, men det är inget vi kommer ihåg. Men det här har jag ett svagt minne av att vi satt och pratade med en massa folk på Cromwell där.
 Det känns så häftigt att min och Daniels väg har korsats flera gånger, det måste vara ett tecken på att vi är ämnade för varandra. Jag tror att det är meningen att vi ska vara ihop!

 Nu har jag, jag, börjat på universitetet. Det känns spännande. Det är jätte roligt och jätte jobbigt. Just nu är det Nolle-P också så att det är ännu mer att ha i huvudet. Huvudet känns för övrigt som en stort getingbo med miljontals små getingar som surrar runt där inne. Så virrig är jag!

 Men det känns jätte bra än så länge, de här två dagarna som jag har gått. I morgon blir det långdag, jag gå hemmifrån klockan 07.40 och är hemma 23.45 och sen är det upp klockan sju igen dagen efter. Tur att det är roligt, annars hade jag aldrig pallat det. Det var länge sen som jag längtade efter att gå upp och gå till skolan!

 Det pratas mycket nu om att kärleksfilmer är dåliga på grund av att de ger tittaren en falsk bild av hur kärlek är, att de romantiserar filmen och ger tittaren en idé av kärlek som de själva aldrig kommer att få uppleva. Fast jag håller inte riktigt med om det. Självklart finns det exempel i verkligheten som är oerhört mycket värre och mer hemska än vad en kärleksfilm någonsin skulle handla om, men det finns ju också exempel som är tvärtemot.
 Många av de kärleksfilmer som jag ser idag (framförallt de som utspelar sig i nu-tid) tycker jag inte stämmer överens med mitt kärleksliv överhuud taget. Som när jag såg Bridget Jones senast, jag tänkte då: "Vilken tur att jag inte lever i ett sånt där hemskt förhållande! Det där är inget jag skulle vilja ha" Inte ens när det socker söta slutet kommer och hon får mannen hon vill ha. Jag har inte sett en enda kärleksfilm som är ens i närheten av det kärleksliv jag har.

 I mitt fall ger kärleksfilmerna en sämre bild av kärlek än vad det är i mitt verkliga liv.

Jag har tjatat om hur fult jag tycker att mitt hår är i jag vet inte hur många år, och nu äntligen har jag tagit mod till mig och färgat håret. Och jag är supernöjd! Nu undrar jag varför jag inte gjorde det här tidigare. Jag var så orolig för att det skulle slita på håret och det kommer att göra så att jag blir ännu mer flintskalligare när jag blir äldre sen. Men då ställde jag mig frågan, vad är viktigast? Att vara lite snyggare nu när jag är ung eller lite  snyggare när jag är gammal? Och innan har jag tänkt tvärtom, men jag har insett att jag i vilket fall som helst kommer att vara flintis vid 40 och behöver skaffa peruk.
Jag har också funderat på att skaffa peruk redan nu, tänk vad kul att kunna byta färg, längd och frisyr varje dag!

 Men men nu har jag färgat mitt hår och såhär blev resultatet: